Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resan genom den asiatiska kontinenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 397
Efter 30 dagars färd framkommo de resande till Satscheu, den
första chinesiska staden, belägen i den stora provinsen Tangut,
nuv. provinsen Kansu, och hufvudsakligen bebodd af hedningar,
d. v. s. buddhister, hvilka icke voro köpmän, utan åkerbrukare.
Desse hedningar hade många egendomliga seder och bruk, bland
annat det att under iakttagande af många ceremonier bränna sina
döda.
Därefter gör Polo en liten digression och omtalar först den
nordvästligare belägna provinsen Kamul (nuv. Chami vid
Tien-Schans östra ända). Bland därvarande lättlefvande befolkning rådde
enligt Polo det fula bruket, att de gifte männen utlånade sina
hustrur åt alla resande köpmän, som tillfälligtvis besökte deras hem.
Stor-khanen hade förgäfves sökt att afskaffa detta minst sagdt
egendomliga bruk, men befolkningen hade ej kunnat finna sig däri.
»Behållen då eder skam, eftersom I nödvändigt viljen det,» skall
fursten slutligen hafva utropat.
Strax N. V. om Kamul låg en annan under stor-khanen lydande
provins Chingingtalas. Den hade en längd af 16 dagsresor och
innehöll talrika städer och byar med den vanliga blandade
befolkningen af muhammedaner, hedningar och nestorianske kristne. —
Denna »provins» är svår att identifiera; måhända åsyftade Polo
landskapet kring Kobdo, norr om Stora Altaïs bergsystem. I denna
trakt fanns den »riktiga» salamandern, d. v. s. ett ämne, som kunde
väfvas till tyg, hvilket blef alldeles snöhvitt, sedan det utsatts för
eld. —
Här är icke fråga om ett djur, ty, som Polo säger, strider det
mot hvarje djurs natur att lefva i eld. Historien om »salamandern»
eller »djuret, som utan skada kunde gå genom elden,» kan spåras
långt tillbaka i tiden och anföres t. ex. af den store naturkännaren
ARISTOTELES. Under medeltiden trodde man sig veta, att salamanderns
kropp var bevuxen med en mjuk hvit ludd, hvilken kunde spinnas
och väfvas till tyg. Djuret liknade för öfrigt enligt den allmänna
uppfattningen fullkomligt en ödla. (Konung FRANS I af Frankrike
förde som bekant ett dylikt djur i sitt vapen.) Den af Marco
omtalade »salamandern» var intet annat än det i dessa delar af
Mongoliet, i Tannubergen rikligen förekommande mineralet asbest,
hvilket kan spinnas till trådar och väfvas till tyger, som icke kunna
förstöras af eld. (Man använder ju numera också detta ämne bl. a.
till förfärdigande af eldfasta teaterridåer).
Polo låter oss nu återvända till Tangut, och han säger, att färden
därifrån fortsattes i riktningen »emellan N. O. och O», såsom han
uttrycker sig, tio hela dagar, under hvilken tid man fortfarande
befann sig på den stora provinsen Tanguts område. I därvarande
berg växte den äkta rabarbern, hvars rot betraktades som ett
värdefullt läkemedel i synnerhet för sjukdomar, som förorsakats
af för stark hetta. I Tanguts hufvudstad, det nuvarande Kankhan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
