Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chinas aflägsnare provinser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 H. H. VON SCHWERIN
Från de östliga delarna af Tibet, om hvilka det här varit fråga,
leder Polo sina läsare på okända vägar till stor-khanens öfriga
provinser kring de bortre-indiska och chinecsiska flodernas öfre lopp,
och vid sin beskrifning af dessa trakter dröjer han särskildt vid
Jünnan.
Om Chinas sydvästligaste provins eller Jünnan på gränsen
till Bortre-Indien har äfven den närvarande tiden en så ofullständig
kännedom, att de underrättelser, som Polo lämnar oss om detta
land, äga ett ovanligt stort värde. Kublai-khan, under hvars
välde detta område kort förut kommit, kunde naturligtvis icke känna
så särdeles mycket till denna aflägsna landsända. Han sände därför
den unge Marco dit, för att inhämta närmare underrättelser om
landet Carajan, som det kallades, dess invånare och naturliga
hjälpkällor.
Befolkningen i Carajan, säger Polo, var mycket blandad. Den
bestod icke blott af muhammedaner och hedningar, utan räknade
äfven ett antal nestorianske kristne. (Af stort intresse är
meddelandet, att muhammedanerna redan vid denna tidpunkt lyckats
intaga en betydande ställning i Jünnan. För närvarande är det
muhammedanska elementet som bekant det dominerande här. Det
är äfven betecknande, att de nestorianske kristne hittat sin väg till
en så fjärran belägen trakt som denna.) Det hufvudsakliga födoämnet
var ris, hvaraf befolkningen också bryggde en dryck, som rusade
alldeles som vin, men man brukade också förtära rått kött. Landet
var äfvenledes mycket rikt på saltvattenskällor, af hvilka stora
mängder salt hämtades.
I detta land fanns äfven en väldig sjö, hvars omkrets uppgick
till mer än 100 mil, och i hvilken ett mycket lönande fiske brukade
bedrifvas. (Här åsyftas den för sin skönhet berömda Talisjön.)
Som skiljemynt användes små porslinsnäckor, hvilka importerades
från Indien — de bekanta kanrisnäckorna, som fiskas i vissa delar
af Indiska oceanen och gälla eller fordom gällde som mynt flerstädes
i Asien äfvensom på Söderhafsöarna och i vissa delar af
Central-Afrika. Landets hufvudstad var det betydande Jachi (det nuv.
Jiinnanfu vid en betydlig sjö), som dref en ansenlig handel. Landets
västliga del var ovanligt rik på guld. Den ädla metallen förekom
dels som guldstoft i vattendragen, dels fanns den i större klumpar
i bergen. — Landets rikedom på guld åsyftas i det ännu i dag i
China gängse talesättet, att det säges om en man, som lefver
öfverdådigt, att hans fader måtte vara guvernör i Jünnan.
I Carajanlandet funnos ormar af så ofantlig storlek, att de
injagade skräck hos alla, som sågo dem. De voro så vidriga, att
deras blotta beskrifning väckte förvåning hos dem, som icke själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
