Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chinas aflägsnare provinser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 429
mynt, utan salt i st. f. penningar. (Salt som värdemätare
förekommer ännu i flera af de indochinesiska inlandsområdena.) Sina
kvinnor lämnade de till alla främlingar, och sedligheten saknade
för dem allt värde (liksom fallet var med de af HERODOT omtalade
Gindanerna i Nord-Afrika). Tibetanerna voro skicklige trollkarlar,
som med tillhjälp af djäfvulska knep kunde utföra allahanda
obegripliga konster.
Landet, som hade åtskilliga floder och sjöar, i hvilka guldsand
förekom i stor mängd, producerade för öfrigt fina yllevaror och
åtskilliga slags kryddor. Den handelsartikel, som invånarne mest
värderade, var den från Europa härstammande korallen, som
de använde till halsband och andra prydnader åt sig och sina
kvinnor.
Jakten var synnerligen lönande. Särskildt jagade de »bofaktige
infödingarne» myskdjuren med tillhjälp af olika slag förträffliga
hundar, af hvilka somliga voro så stora som åsnor och icke
drogo sig för att angripa de vilda oxar, som funnos i de
därvarande bergen. — Tibets hundar äro ännu i dag berömda för sin
storlek och sitt mod. De omtalade »oxarna» tillhöra säkerligen
ett slags vild bison, hvilken ännu förekommer ehuru i ringa
antal i de otillgängligaste delarna af de angränsande indiska
bergstrakterna.
Hvad som dock mest af allt väckt Polos uppmärksamhet var
förekomsten af de väldiga bamburören, hvilkas jättedimensioner han
angifver (ehuru med någon öfverdrift). Dessa »rör», säger han,
användes bl. a. till bränsle för de lägereldar, som de resande vid
nattens inbrott upptände till skydd mot de här mycket talrika vilda
djuren. När nu dessa rör omsider fattade eld, brusto de med en
så våldsam knall, att ljudet däraf kunde höras på ett afstånd af
tio mil. Lejonen, björnarna och de andra rofdjuren, som smögo
omkring lägret, flydde förskräckta vid skrällen.
Människor, som för första gången hörde detta väldiga dån, voro
nära att dö af skräck. Detsamma var fallet med hästarna, hvilka
blefvo alldeles vettskrämda, så att man var tvungen fastbinda dem
vid alla fyra benen och insvepa deras hufvud, ögon och öron så tätt
som möjligt i dukar, för att de icke skulle löpa sin väg. Såväl
människor som djur vande sig dock efter hand vid de starka
smällarna. —
Enligt intyg af personer, som bevittnat en skogseld i Indiens
djungelsnår (där bambuträden som bekant äro starkt representerade),
innehåller Polos berättelse om de brinnande »rören» ingalunda någon
större öfverdrift. Nyare resande hafva själfve jämfört det under
branden uppkommande larmet med artillerisalfvor. Innan krutet
var mera allmänt kändt, och man alltså icke var van vid starkare
explosiva ljud, kunde ett öfverdrifvet uppskattande af de
sönderspringande bamburörens knallar lätt tänkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
