Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens öar. Sjöresan hemåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 H. H. VON SCHWERIN
(särskildt rörande därvarande växt- och djurvärld, hvilkas rika,
tropiska utveckling väckte hans beundran). En del af öns kustbor
var muhammedaner, men det fanns däremot inlandsstammar,
som voro ytterst råa. Deras religion bestod i dyrkandet af
allahanda, särskildt för tillfället utvalda föremål (alltså ett slags fetischism).
De voro dessutom människoätare, hvilka hyllade det afskyvärda
bruket att kväfva sina sjuke anhörige under pålagda täcken samt
därpå koka och förtära deras kroppar. Sedan märgen omsorgsfullt
utsugits ur alla benen, nedlades dessa i vackert utsirade lådor, som
därpå insattes i bergens hålor, där vilddjuren ej kunde komma åt
dem. — Polo åsyftar säkerligen de vilde, i Nord-Sumatra boende
Battak, hvilka, trots en viss bildningsgrad, egendomligt nog
fortfarande idka människoäteri i stor skala.
»Lilla Java» var rikt på vilda elefanter och »enhörningar»,
nästan lika stora som dessa. Polo beskrifver dessa senare sålunda:
De hafva hår som buffeln, fötter som elefanten och ett tjockt, svart
horn midt i pannan. De göra ingen skada med hornet, men däremot
med tungan, som är tätt besatt med långa och starka taggar; när
de råka i raseri, krossa de sina fiender under sina knän och raspa
dem därpå obarmhärtigt med den sträfva tungan. Hufvudet liknar
ett vildsvins, och djuret bär det alltid nära marken. De trifvas
gärna i smuts och dy. I det hela taget är djuret mycket fult att
skåda. — Det är klart, att Polo på ett oförsvarligt sätt
sammanblandar det vackra, af heraldiken omhuldade fabeldjuret
enhörningen, hvilket ju återgifves som en ädel häst med ett långt, rakt,
spiralvridet horn i pannan (se t. ex. Stor-Britanniens vapen!) med
den klumpige noshörningen, hvilken förekommer på Sumatra och
andra närbelägna trakter af Asien, ett djur, som han troligtvis icke
själf sett.
Vidare omtalar Polo en lustig historia om, huru infödingarne
brukade fabricera — dvärgar. För detta ändamål infångades några
mycket små människoliknande apor. Genom att plocka bort en
del af hufvudets hårbeklädnad förvandlade man dem till små löjliga
varelser, liknande skäggiga gubbar, hvilka infödingarne sedan på
skämt utgåfvo för småväxta människor eller pygméer, härstammande
från Indien. — För egen del är Polo fullt öfvertygad om, att dylika
dvärgar ej finnas någonstädes på vår jord. Han delar alltså icke
den på denna tid allmänt gängse åsikten, att sådana pysslingar
verkligen existerade både i Afrika och i Asien.
På Sumatra lärde Polo äfven känna palmvinet eller toddy,
som det af Malajerna kallas, hvilket togs från ett därvarande träd,
liknande en liten dadelpalm. Ville man hafva vin, afskar man en
af trädets grenar och band en stor kruka vid stammen, på det
ställe, där grenen suttit. Efter ett dygn var kärlet fullt af saften,
som runnit från trädet. Vinet var utmärkt välsmakande och hade
förmågan att bota vattusot, bröstsjuka och — lifsleda. — Det från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
