Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens öar. Sjöresan hemåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 H. H. VON SCHWERIN
en styggelse att äta. — Det fruktansvärda upproret mot
Engelsmännen 1857 var delvis åtminstone föranledt af, att de infödde
soldaternas eller seapoys, religiösa känslor sårades däraf, att ett
slags nya patroner, besmorda med oxtalg, kort förut blifvit införda
i den anglo-indiska arméen.
Polo omtalar äfven den religiösa sedvänjan, att änkorna bestego
det brinnande bålet vid sidan af sin döde mans kropp och läto
lågorna förtära sig tillsammans med denna. — Detta afskyvärda
bruk, benämndt suttie, har ända till sista tid förekommit flerstädes
i Indien, och Engelsmännen hafva, trots sina energiska bemödanden,
knappast lyckats att helt och hållet utrota det.
Är den ofvan anförda beskrifningen på pärlfisket naturtrogen, så
råkar Polo däremot in i fablernas värld vid den redogörelse, som
han lämnar för, huru diamanterna vinnas i det indiska riket
Golconda. Han framlägger icke resultatet af verkliga
erfarenhetsrön, utan nöjer sig med att duka upp en lika gammal som
vidunderlig historia, till hvilken vi redan finna spår hos HERODOT och
som vi sågo i nästan oförändrad form förekomma i berättelsen om
sjömannen Sinbads resor i sagosamlingen »Tusen och en natt»,
samt i persiska, chinesiska, arabiska, judiska och andra orientaliska
sagor. Troligen har Polo hämtat sina underrättelser från någon af
dessa senare källor.
Hufvudinnehållet af framställningen är detta: »I en viss trakt
af Indien finnas flera höga, otillgängliga bergspetsar. De jordmassor,
som af de häftiga störtregnen sköljas från deras sidor ned i dalarna,
innehålla massor af diamanter, hvilka man kan framleta i
flodbäddarna, så snart regnet upphört. Men detta företag är förenadt
med stor fara, ty dels är hettan outhärdlig här, dels vimla dessa
berg af jordens giftigaste ormar, hvilka hafva dödat många
människor. Särskildt hafva diamanterna under tidernas lopp hopat sig
i vissa otillgängliga dalar i denna bergstrakt.
För att komma åt de dyrbara stenarna användes följande
tillvägagångssätt.. Man nedkastar stora köttstycken i dessa
klippafgrunder. När nu de i dessa berg boende, talrika hvita örnarna
få syn på käöttet, flyga de ned, gripa styckena och föra dem upp
med sig till någon bergshöjd, där de börja att förtära sitt byte.
Men spejarne, som legat på lur, upphäfva strax höga skri, så att
de därigenom skrämma bort örnarna. Männen taga nu köttstyckena
och finna dem fullsatta med dalbottnens diamanter, hvilka fastnat
på köttets undersida. Man brukar äfven undersöka dessa örnars
nästen, i hvilka man då finner många diamanter, som dessa fåglar
svalt under förtärandet af köttet och hvilka sedan kommit ut den
naturliga vägen. Det händer likaledes ej så sällan, att man fångat
dylika örnar och funnit diamanter i deras kräfvor.»
»Dessa indiska diamanter», fortsätter Polo, »öfverträffade vida
dem, man fick se i Europa, ty de vackraste och största ädelstenarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
