Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åberopade sig på den runda skuggan vid månförmörkelser
samt på det förhållandet, att dragningskraften mot
jordens medelpunkt öfverallt är lika. ARCHIMEDES
(287–212 f. Kr.) tillade att äfven hafsytan måste
vara klotformig, hvilket Strabo också
förutsätter[1]
och PTOLEMÆOS anför ett ytterligare bevis, att
man först ser stranden från skeppets master. Bland
geografer och astronomer har ingen efter Aristoteles
betviflat jordens klotform, men för allmänheten
var den nog ej känd[2].
Det geocentriska systemet eller läran, att jorden
är planetsystemets medelpunkt, måste dock närmare
utvecklas, för att man skulle kunna förklara
de astronomiska fenomenen; och detta har äfven
skett. Till en början, då jorden ännu betraktades som
en skifva, tänkte man sig himmelens rörelse alldeles
horisontal från öster till väster; »såsom man vrider
om en hatt på hufvudet», säger Anaximenes. Men sedan
jordens klotform var erkänd, och stjärnhimmelen
börjat närmare studeras, kunde en sådan förklaring
icke längre vara tillfredsställande. Med synnerligt
skarpsinne har Greklands förste egentliga astronom
EUDOXOS, sannolikt samtida tilll Plato om än något
yngre, sökt lösa de nya problem, som härigenom
framkommo. Han lät hvarje planet genomvandra
ett visst antal genomskinliga klotytor (sfärer),
som alla voro koncentriska, men hvilka rörde sig
på olika sätt. För att förklara solens rörelse
behöfde han tre sådana och lika många för månens,
för hvar och en af de fem verkliga planeterna fyra,
in alles 26 rörliga sfärer. Hvarje planet går dels
omkring jorden, dels har han en egen rörelse med sina
sfärer, hans bana blir därför en dubbelkrökt sfärisk
kurva, och den italienske astronomen Schiaparelli
har visat, att man med denna Eudoxos’ metod kunde
förklara anomalierna i planeternas gång[3]. Men man
stannade icke vid detta. Aristoteles ökade, för att
göra systemet alldeles fullkomligt, antalet sfärer
till 55 och lät den ena meddela sin rörelse åt den
andra, hvarigenom enkelheten i Eudoxos’ teori gick
alldeles förlorad. Därför öfvergåfvo också grekerna
snart denna svårbegripliga lära och sökte sig nya
förklaringar. Emellertid har Aristoteles genom sin
auktoritet gjort det geocentriska systemet för sin
och följande tid orubbligt gällande[4]. ERATOSTHENES
den matematiska geografiens egentlige skapare,
och den skarpsinnige HIPPARKOS voro i denna del
Aristoteles’ lärjungar och efterföljare. Den
förenkling i systemet, som emellertid slutligen
genomfördes, torde vara ett verk af flera, ehuru
särskildt APOLONIOS från Perga (trol. omkr. 250–150
f. Kr.) nämnes som dess upphofsman. Det är dock för
eftervärlden kändt under PTOLEMÆOS’ namn, hvilken
framställde det i sin Megalä Syntaxis (Almagest),
hvilken var grundvalen för astronomien ännu långt
efter sedan Kopernikus framställt sin lära om vårt
planetsystem. Den hufvudsakliga olikheten mellan
Eudoxos-Aristoteles system och det s. k. ptolemæiska
är att det senare icke rör sig med sfärer utan låter
planeterna beskrifva enkla cirkelbanor. Omkring den
i midten orörligt hvilande jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
