Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VULKANISKA UTBROTT. 83
på ett äple i förhållande till äplet i sin helhet (bild 32). Genom
denna jemförelse blir det lätt förklarligt, att jordskorpan kan
höja och sänka sig på grund af inflytelser från jordens inre.
Då jordskorpan på ett ställe sänker sig, utöfvar den ett tryck
på den flytande massan, som dervid sträfvar att uttränga genom
sprickor och remnor i det fasta jordhöljet. I fall den hinner
ända upp till ytan, uppstår ett vulkaniskt utbrott.
Med vulkaner förstås berg, genom hvilka vulkaniska utbrott
för sig gått. Den öppning, som leder ned till jordens inre,
kallas krater, och de produkter, som vulkanen i större massa utspyr,
äro vattenånga, aska, stenar (lapilli) och lava.
Lavan utgöres af en glödhet, smält stenmassa, inmängd med
sjudande vattenånga, och framqväller ur krateröppningen eller ur
sprickor på bergets sidor, vältrande sig som en flod nedför
bergsluttningarne. Lavafloden stelnar ganska snart i utsidorna,
bildande vallar af slagg. Äfven på ytan stelnar lavan, så att ett
hvalf bildas öfver lavaflödet, och den kan i så fall sägas flyta fram
i en säck af slagg. Den hastigt stelnande lavan blir slaggartad,
d. v. s. pipig och full med blåsor, hvilka härröra af vattenånga,
och kallas då pimsten. I strömmens inre blir blåsigheten mindre
och blåsorna långsträckta, på grund af att massan är i
fortskridande rörelse. Stundom antager lavamassan utseende af glas och
kallas då obsidian. Kallnar lavan mycket långsamt, uppkomma
kristalliniska bildningar, såsom trachyt och basalt.
Lavaflodens hastighet är temligen ringa, så vidt icke bergsluttningen
är mycket brant. Så t. ex. säges vid Etna lavan hafva stor hastighet, då
den uppgår till 360 meter (1200 fot) i timmen. Deremot är lavaflodens
mägtighet och utbredning ofta mycket betydlig.
Det största historiskt kända lavaflöde Utsändes af Skaptarvulkanen på
Island år 1783. Lavan delade sig i tvänne strömmar, af hvilka den ene
var 3, den andre 6—7 mil lång. Den senare fylde Skapta-åns floddal, som
var ända till 180 meter (600 fot) djup och vid nedre ändan öfver 1 1/2
mil bred.
Af ej mindre betydelse är den vulkaniska askan. Denna är
ej någon aska i vanlig mening, utan egentligen en fint fördelad
slagg och borde derföre snarare benämnas vulkanisk sand. På
följande sätt anses den uppkomma. Innan ännu lavaflödet
kommit till utbrott, bildas genom afkylning på ytan af den i kratern
befintliga lavan ett mägtigt skal af slagg, som genom explosion
af vattenångor i lavans inre slungas i vädret och ofta till en
ofantlig höjd. Slaggen fördelas då till ett fint pulver, s. k. aska, men
äfven större och mindre block utkastas, hvilka man benämner
vulkaniska bomber och vulkaniska stenar (lapilli). Askan drifves
ofta af vinden långa vägar. Öfver Norge och Sverige ända till
Stockholm nedföll våren 1875 med vestlig vind ett askregn,
som befans härstamma från Island, der samtidigt ett vulkaniskt
utbrott för sig gick. Den mesta askan och i synnerhet det gröfre
Holmström, Geologi. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
