Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
På senare tider har man gjort vidtomfattande mikroskopiska
undersökningar öfver graniten, för att möjligen derigenom kunna
utreda dess bildningshistoria, och dervid funnit, att dess qvarts
är försedd med ett ofantligt antal små slutna blåsor, som
vanligen innehålla vatten med deri upplösta ämnen t. ex. koksalt.
Men äfven luftblåsor förekomma. Detta förhållande har man
endast kunnat förklara på det sätt, att graniten blifvit bildad under
inverkan af öfverupphettadt vatten och ofantligt tryck, antingen
så att graniten uppträngt genom eruption från jordens inre, starkt
bemängd med het vattengas, såsom förhållandet är med
nutidens lavor, eller att den blifvit afsatt såsom en kemisk
fällning-ur öfverupphettadt vatten, ungefär på samma sätt som gneisen
antages hafva blifvit bildad. Sannolikt är, att graniten har
uppstått på båda dessa sätt.
Af det här ofvan anförda öfver den kemiska sammansättningen
hos de olagrade bergarterna framgår, att de kunna särskiljas i
tvänne grupper, nämligen trachytgruppen och basaltgruppen. Till
den förra höra trachyt, granit och felsitporfyr, hvilka utmärka
sig genom stor halt af kiselsyra och alkalier, men ringa
jern-och kalkhalt, samt äro ofta ljusa till färgen. Till den senare
räknas de mörkfärgade bergarterna basalt, diabas, diorit och
hornblende-sten (dessa tre äfven kallade med ett gemensamt namn
grönsten), hvilka äro rika på jern och kalk, men hafva mindre
kiselsyra och alkalier än trachytgruppen. Syenit står på
öfvergång emellan dessa grupper.
De massformiga bergarterna indelades fordom i tvänne
grupper, de vulkaniska och plutoniska.
Läran om bergarterna kallas petrografi.
Kap. 3. De allmänna dragen af jordens
bildnings-historia.
Innan vi öfvergå till en framställning af jordens utveckling
från älsta till nuvarande tider, måste vi erinra om några ur
astronomien bekanta satser.
I midten af vårt solsystem befinner sig den sjelflysande solen.
De nyaste undersökningarne hafva visat, att denna stora
himlakropp befinner sig uti ett glödande, delvis gasformigt tillstånd,
och med tillhjelp af Spektralanalysen har man utrönt, att dess
kemiska beståndsdelar äro de samma som jordens. Derjemte har
man äfven förvissat sig om, att solen hvälfver sig kring sin axel
och att den har en fortskridande rörelse i rymden. Omkring
solen såsom medelpunkt röra sig i något aflånga kretsar en
mängd mörka himlakroppar, planeter, af hvilka 8 större (bland
dem jorden) och omkring 165 mindre hittills äro iakttagna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
