Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så högt finnas nämligen block från Alperna förda upp på
Jurabergen af Rhoneglacieren.
Den skandinaviska isbetäckningen var sålunda ej någon
enstaka företeelse. I hela Europa och äfven i andra verldsdelar
synes det samtidigt hafva herskat ett ganska kallt klimat, som
haft till följd bergens öfverisning och derjemte stora förändringar
i djur- och växtlifvet. I nästa kapitel skola vi närmare beröra
de skandinaviska förhållandena och vilja derför här endast nämna
några ord om det öfriga Europa.
I Schweitz har man, liksom äfven i Skottland, funnit bevis
för tvänne isperioder, af hvilka den första (enligt de flesta
geologers åsigt) haft störst betydenhet och sannolikt varit samtidig
med den allmänna isbetäckningen i Skandinavien och
Storbrittanien. Antagligen föregicks den af en allmän höjning af Europa
och Nordafrikas kuststräcka, under det att Saharaområdet
samtidigt sjönk1). En höjning af 360 a 400 meter (12 a 1300 fot)
i Medelhafstrakten skulle göra Nordafrika på tvänne ställen
land-fast med Europa, och en höjning af omkring 180 meter (600 fot)
skulle torrlägga Nordsjön, Kattegat — med undantag af en smal
ränna utmed norska kusten, samt Östersjön. Derigenom blefve
Storbrittanien och Skandinavien landfasta med Frankrike och
Tyskland. (Se kartan !).
Ett betydligt kallare klimat blef följden af denna förmodade
forna landhöjning i förening med flere andra samverkande
orsaker. De pliocena djuren måste draga sig undan och ersattes
af en annan fauna, mera lik den närvarande. Under tiden
började jöklar utbreda sig från Alperna, såväl söderut öfver norra
Lombardiet, som norr ut öfver det schweitziska låglandet.
Samtidigt utbredde sig den väldiga inlandsisen öfver Skandinavien
och Östersjön med kringliggande område, vidare Storbrittaniens
jöklar samt de spridda glaciererna i Pyrenéerna, Vogeserna, Atlas
o. s. v. Emellertid voro betydliga delar af Frankrike, södra
England och Tyskland obetäckta af is, och dessa blefvo en
tillflykt för en flora, som väsentligen hade en nordisk prägel, under
det att den djurverld, som då lefde, bestod tidtals af sydliga,
tidtals af nordliga former.
Detta kan förklaras deraf, att klimatet under vissa tider sannolikt varit
blidare, till följd hvaraf isen dragit sig något tillbaka 2), och att då sydliga
djurformer t. ex. urelefanten (Elephas antiquus) och flodhästen
(Hippopotamus amphibius) kunnat invandra från Afrika öfver de befintliga näsen
eller blott från Italien, der ett ganska blidt klimat var rådande under hela
den qvartära tiden. Äfvenledes får man ej förbise, att många af de för
kölden mera ömtåliga djuren brukat om hösten draga sig söderut för att
1) I nordliga delen af Sahara har man funnit strandvallar på en höjd
af nära 900 meter (3000 fot). Så mycket lägre skulle följaktligen öknen
fordom hafva legat.
2) Bevis för en dylik oscillering i inlandsisen finnas flerstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
