Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ej är insprängd med svartmalm. Stundom är den tät till
strukturen, men oftast kristalliniskt kornig eller skiffrig af små
fjäll. Blodstenen förekommer antingen ensam eller tillsammans
med svartmalmen t. ex. vid Långbanshyttan,, Grängesberget,
Norberg, Utön, Gellivare m. fl. ställen, men är vida mindre
allmän än denna senare. En tredje malm, som äfvenledes är
föremål för till godo görande i Sverige är c. jernockra (jernoxidhydrat).
Hit böra våra sjö- och myrmalmer, som egentligen äro nutida
bildningar (se sid. 10). De hafva svartbrun eller gulaktig färg,
jordartadt utseende och uppträda på bottnen af sjöar och myrar
dels som oregelbundna och föga sammanhängande slagglika lager,
sällan öfver 1/2 fot tjocka (skraggmalm), dels som egendomliga
korn eller rundade skifvor (ärt-, krut- och penning-malm).
Förekomma mest i Småland, Dalarne och Värmland och nedsmältas
till gjutjern. De äro mycket förorenade af lera, sand, organiska
ämnen o. d., och lemna derföre mycket mindre jern vid
utmältning än de föregående malmerna.
Jernockra är en af utlandets vigtigaste jernmalmer och uppträder i en
mängd varieteter. Vid sidan af denna malm må nämnas jernspaten
(kolsyrad jernoxidul), som i blandning med lera uppträder i största mängd i
England såsom lager i stenkolsformationen och kallas der lerjernsten (clay
tron stone) samt är af största vigt för detta lands jerntillverkning. Den
förekommer äfven mera sparsamt i Skånes stenkolsförande aflagringar. Alla
ofvannämnda jernmalmer utgöras af föreningar emellan jern och syre. Ur
dem deremot, som bestå af jern och svafvel, kan man ej utsmälta jernet,
emedan svafvelhalten ej fullständigt kan skiljas derifrån och denna
svavelhalt gör jernet rödbräckt (skört i rödglödgning, liksom fosforhalt gör jernet
kallbräckt eller skört vid vanlig temperatur)1). Den vanligaste
svafveljernföreningen är svafvelkis, som i viss mån liknar kopparkisen, men skiljes
lätt derifrån genom sin större hårdhet, så att den repar glas och ger gnistor
mot stål, då deremot kopparkisen lätt repas af en knifspets. Af detta
mineral tillverkas svafvel, svafvelsyra, jernvitriol, rödfärg o. d. Svafvelkisen
vid Ädelfors är något guldhaltig, såsom förut är nämndt. En annan
svafveljernförening är magnetkis, som äfven liknar kopparkis, men dess färg är
mera stötande i brunt, pulvret är gråsvart och drages af magneten. Vid
Klefva i Småland är magnetkisen nickelhaltig (ända till 3 %) och begagnas
derföre som nickelmalm.
Gediget jern finnes väl knappast eller åtminstone endast i ytterst ringa
mängd såsom telluriskt, d. v. s. ursprungligen hörande till vår planet.
Deremot innehålla de från rymden nedfallna meteorerna metalliskt jern.
Bly erhålles i Sverige af blyglans, en förening af bly och svafvel, som
nästan alltid är silfverhaltig, så att den på grund deraf äfven begagnas
som silfvermalm. Den brytes vid Sala, Falun, Guldsmedshyttan m. fl. ställen.
I närheten af Simrishamn förekommer blyglans i gångar af kalkspat och
flusspat (fluorcalcium). Dessa gångar uppträda i kambrisk sandsten.
Blyglansens eg. v. 7,8 och hårdhet 2,5.
Beträffande de öfriga metallerna må kortligen nämnas: kobolt erhålles
vid Tunaberg i Södermanland af koboltglans (bestående af kobolt, arsenik
och svafvel); zink hemtas ur zinkblende (zink och svafvel), som i stor
mängd brytes vid Åmmeberg i Nerike; tenn erhålles från England och
*) Sjömalmerna äro fosforsyrehaltiga och på grund deraf duga de ej till
stångjern, men väl till gjutjern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
