Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tills qvällens dunkla flor det tomma hvalfvet höljer,
och jorden svalka, fred och hvila njuta får.
Hur ljufligt plägar då ej stundom mig bestråla
det skiftesamma klot, som nattens styrsel för,
och med det blida ljus, en tröttad verld kan tåla,
de strödda skuggors flock för ögat synlig gör!
An månen från sin ban försilfrar böljans yta,
än mellan gröna löf han, ömsom klar och skymd,
för spridda strålar väg med möda synes bryta,
och oviss teckning ge åt all naturens rymd.
An i kaskadens skum dess qvicka skimmer blänker,
hvars brus med qvarnens dån ett knaggligt samljud gör,
och i den tystnads djup, der natten jorden sänker,
af rörelse och lif en känsla återför;
än mot dess bleka sken det röda blosset flammar,
som kringom grunden styr till plundring ljustrarns hand,
och, likt en vårdeld höjdt ur lätta båtars stammar,
i sjelfva böljans sköt tycks tränga ned sin brand.
Men det är tid, min vän, att jag min tafla sluter.
Farväl! Den redan har — kan hända — tröttat dig.
Känn bland de nöjens tal, jag i min stillhet njuter,
det första — att du minns och att du älskar mig!
G. G. Adlerbeth.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
