Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L A .X O L E T, .1/.
269
dock af din kärlek vågar jag begära •
en gåfva än: gif mig förnöjsamhet!
O, böj mitt sinne, att jag ej må sakna
de englabröder, som jag lemnat har,
och gif, o Fader, att jag ej må vakna
med längtans tårar i mitt öga qvar!»
Men till sin jord sitt anlet’ Herren vände
och såg uppå sitt verk, och allt var godt:
dock var den första bön, som menskan sände
till fadershjertat, ack, en klagan blott.
Men Gud är kärlek, och uti hans hjerta
bor ömhet blott för menskors sanna väl;
han såg med mildhet ned på barnets smärta,
strax göt sig lugn och frid uti dess själ:
ty sömnen kom med vallmokransad panna,
och med sin lätta hand dess öga slöt,
och bjöd den yra vind i loppet stanna,
och stilla lugn kring ensligt läger göt:
det blef en tystnad uti Edens lunder,
det blef så svalt i skuggorna derunder.
Det blef en tystnad: ej en flägt sig rörde,
och vägen låg så still vid stranden grön,
och bäckens sorl och näktergalen störde
ej mera liljans tysta aftonbön.
Ett dunkel spred sig öfver iand och vatten, .
lik tamarindens skugga, tät och sval;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
