Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se’n allt blef åter godt, jag ej fördömer
min ljufva dårskap i fantastiskt rus:
det är en arm natur, som icke glömmer
sig sjelf och verlden i det skönas ljus!
Och bjöde allmagten, vid solens möte,
att den, som blind till detta lifvet gick,
fick skåda dagens glans ett ögonblick, -
månn’ han väl se’n sitt öga sjelfmant slöte?
Jag såg dig, ack, från dina s])äda dagar,
då än ditt väsen låg i färglös knopp,
i dina lekar har jag stiftat lagar,
från mina knän du såg så menlöst opp.
Helt småningom ditt väsens dager grydde,
ur mognad knopp en purpurblomma gick:
fulländad stod du för min sänkta blick,
och rodnande och stolt mitt knä du flydde.
Lik den, hvars sinnen uti konstens salar,
bland Romas under, häpnaden betog,
jag såg dig, skönaste i våra dalar, —
mitt hjerta af beundran häftigt slog.
Dock, vördna’ns skygghet snart ej mer förmådde
all annan känsla fjettra vid min barm:
du blef en qvinna och min puls blef varm,
dess slag en feberglöd alltmer förrådde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
