Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
XIII.
Vän! Det hade, som sagdt, fört mig för långt att omständligt
ingå i de grundsatser och regler, på hvilka bildningen till lifvets
väsentliga färdigheter, hvilar, däremot vill jag ej ännu sluta mina
bref, innan jag berört slutstenen i hela det system, jag kallar mitt.
nämligen frågan: Hur hänger gudsdyrkans väsen tillsamman med
de grundsatser, hvilka jag med hänseende på människosläktets
utveckling i allmänhet anser för sanna?
Jag söker också" härvidlag inom mig själf lösningen af min
uppgift och frågar mig: Hur har gudsbegreppet uppstått i min själ?
Hur kommer det till, att jag tror på en Gud, att jag kastar mig i
hans armar och känner mig uppfylld af salighet, när jag älskar
honom, när jag förtröstar på honom, när jag tackar honom, när jag
följer honom?
Jag inser snart att kärlekens, förtröstans och tacksamhetens
känslor samt lydnadens färdighet måste hos mig utvecklas, innan
jag kan använda dem på Gud. Jag måste älska människorna, jag
måste förtrösta på människorna, jag måste tacka människorna, jag
måste lyda människorna,- innan jag kan höja mig därhän att älska
Gud, förtrösta på Gud och lyda Gud, »ty den, som icke älskar sin
broder, hvilken han har sett, huru kan han älska Gud, hvilken han
icke har sett?»
Jag frågar mig således: Hur komma de känslor i min natur,
på hvilka människokärlek, människotack och människoförtröstan
hufvudsakligen hvila och de färdigheter, genom hvilka den
mänskliga lydnaden bildar sig? Jag finner då, att de hufvudsakligen utgå
från de förhållanden, hvilka förefinnas mellan det lilla barnet och
dess moder.
Modern måste, hon kan ej annat, hon tvingas därtill genom
kraften af en fullkomligt sinnlig instinkt, taga vård om barnet,
sköta och föda det, göra det tillfreds och glädja det. Hon gör det,
hon sörjer för dess behof, hon fjärmar från det allt, som är
obehagligt, hon hjälper" dess hjälplöshet; barnet är sörjdt för, det glädes,
kärlekens frö har slagit rot inom det.
Nu står ett obekant föremål för dess ögon, barnet förvånas, det
känner fruktan och gråter, modern trycker det fastare till sitt bröst, hon
skämtar med det, hon förströr det, gråten aftager, men ögonen äro
ändå länge tårfyllda; föremålet synes åter, modern tager barnet ånyo
i sin skyddande famn och ler. Nu gråter det ej mer, det ler igen
åt modern med gladt, af tårar oomtöcknadt öga: fröet till förtröstan
har utvecklat sig hos barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
