Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Moder, moder, om jag älskar dig, älskar jag Gud, och min
plikt är min högsta Gud. Moder, om jag förgäter dig, så förgäter
jag Gud, och de elända hvila ej längre i mina armar, och jag är ej
mera för de lidande i Guds ställe. När jag förgäter din vilja,
förgäter jag Gud, lefver nu likt ett lejon endast för mig själf och
använder i förtröstan’ på mig själf mina krafter för mig emot mitt
eget släkte. Då finnes ej längre något faderssinne i min själ, ingen
gudomlig känsla helgar mer min lydnad, och min låtsade
pliktkänsla är ej något annat än ett bedrägligt sken.
Moder, moder, om jag älskar dig, älskar jag Gud. Moder och
lydnad, Gud och plikt äro mig då ett och detsamma. Guds vilja och
det ädlaste, bästa, som jag förmår verka är detsamma för mig. Jag
lefver då ej längre för mig själf, jag förlorar mig i mina bröders
krets, min Guds barns. Jag lefver ej längre för mig själf, jag lefver
för den, som tagit mig i sina moderliga armar, och som med
fadershand höjt mig från mitt jordelifs stoft till sin kärlek. Och ju mer
jag älskar honom, den evige, ju mer jag följer hans bud, ju mer
jag hänger fast vid honom, ju mer jag förlorar mig själf och blir
hans, desto mer blir också min natur ett gudomligt väsen, desto mer
känner jag min egen öfverensstämmelse med mitt väsen och med
mitt hela släkte. Ju mer jag älskar honom, ju mer jag följer honom,
desto mer hör jag från alla sidor den eviges röst: frukta ej, jag
är din Gud, jag vill ej öfvergifva- dig; följ mina bud, min vilja är
din frälsning. Och ju mer jag följer honom, ju mer jag älskar
honom, ju mer jag tackar honom, ju mer jag förtröstar på honom,
den evige, desto mer erkänner jag honom, som är, som var och
som skall blifva den mig ej behöfvande orsaken till min tillvaro.
Jag har igenkänt den evige i mig själf, jag har sett Herrans
vägar, jag har läst hans allmakts lagar i stoftet, jag har utforskat
hans kärlek i mitt hjärta, jag vet, pä hvem jag tror. Min förtröstan
på Gud blir, genom kännedomen om mig själf och genom den däraf
uppstående insikten i den sinnliga världens lagar, en obegränsad
förtröstan. Begreppet om det obegränsade väfver sig tillsamman inom
mig med begreppet om det eviga, jag hoppas på ett evigt lif. Och
ju mer jag älskar honom, den evige, desto mer hoppas jag på ett
evigt lif, och ju mer jag förtröstar på honom, ju mer jag tackar
honom, ju mer jag följer honom, desto mer blir tron på hans eviga
godhet en sanning för mig, desto mer öfvertygar mig tron på hans
eviga godhet om min egen odödlighet.
Jag tystnar åter, vän! Hvad äro ord, när de skola uttrycka
en visshet, som fyller hjärtat? Hvad äro ord rörande ting, om
hvilka en man, som jag ställer lika högt i afseende på hufvud som
hjärta, yttrar sig sålunda: »Det blotta vetandet gifver ingen
kännedom om Gud, den sanne Guden lefver endast i tron, i den
barnsliga tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
