Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Hvad ej förståndets skärpa mäktar fatta,
I enfald skådas af ett barnsligt sinn!
Således endast hjärtat känner Gud, det hjärta, som har höjt
sig från omsorgen för den egna, inskränkta tillvaron för att omfatta
mänskligheten, vare sig som helhet eller blott som del.
Detta rena mänskliga hjärta fordrar och skapar för sin kärlek,
sin lydnad, sin förtröstan, sin tillbedjan en personifierad högsta
urbild, en högsta helig vilja, som är själen för all andlig gemensamhet.
Fråga den gode — hvarför är plikten det högsta för dig,
hvarför tror du på Gud? Gifver han dig bevis, så är det blott skolan,
som talar från hans mun. Kommer ett öfvadt förnuft och kullkastar
alla dessa bevis för honom, darrar han ett ögonblick, men hans
hjärta kan dock icke förneka det gudomliga, han drages dit
längtande och älskande såsom till sin moders barm.
Hvarifrån kommer således den godes öfvertygelse om Gud?
Icke från förståndet utan från denna oförklarliga, af intet ord, ja
af intet begrepp fattbara drift att förklara och föreviga sin tillvaro
i det helas höga och oförgängliga tillvaro. Icke mig utan bröderna,
icke det egna jaget utan släktet, detta är den gudomliga röstens
orubbliga ord i vårt inre, ord, i hvilkas förnimmelse och
efterföljande ligger den mänskliga naturens enda adel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
