STIERNHIELIM, Georg. 157 stor Häxmakare; men hade tillika frimodighet nog, at vilja med egna ögon se den om talte Sällskaps-Anden. I detta upsåt går han en dag til Stiernbielm, hvilken, munter och glad, afhör med djup tystnad den sökandes begäran, och road af des enfaldighet, samt desutom icke van, at i förtid skämma en sak, lemnar Suplicanten bifall, efter några föreburna svårigheter. Virginius, som med längtan och häpenhet afvaktade sit öde, fördes omsider uti et tyst och ensligt rum. Där antager Stiernhielm, efter Häxeriets vanliga bruk, åtskilliga underliga åtbörder, under sluga och förborgade ord, och framvisar därpå et litet och nog almänt kräk, en lus, som genom det konstiga förhögnings-glaset fick en skapnad och storlek, som hos den godtrogne Virginius injagade en icke liten bestörtning och förundran. At göra detta gyckelspel än mera fullkomligt och löjligt, tager Stiernhielm af sin godtrogne vän den strängaste förbindelse, at tiga med hvad han sedt. Men detta förbud retade begäret at öfverträda löftet. Virginius var gift, och han kunde icke afhålla sig, at dela sit förtroende med sin hustru. Så brast ryktet med en otrolig snällhet ut, öfver Städer och Land, och Fruntimret ökade allestädes trovärdigheten af Stiernhielms svartkonst. I alla samquäm blef snart en vane, en gudaktighets pligt, at förklena och svärta Stiernhielm. Man började redan fly hans person och umgänge, och här blef mer och mer lik-