Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robert Burns - 2. Kärlek och sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att skiljas från sin kära fiol, komma honom de ”salta
tårarna” i ögonen och han utbrister:
Och sålde jag min fejla,
det vore tokeri,
för mången en hej sansdag
tillsammans hade vi!
Icke desto mindre återfinner man honom något senare
i krogen vid Crochallan, där han sitter främst vid
bordsändan och spenderar laget runt av köpeskillingen för
fiolen. Man kan tänka sig den ånger och förtvivlan som
skall följa — han har sålt sin trogne kamrat i lust och
nöd. Emellertid står alltid en vän vid hans sida och
säger: ”Filande gnidande Willie, I är välkommen hem
till mig”, såsom det heter i omkvädet. Det är något i
denna humoristiskt rörande visa, som erinrar om Burns’
eget öde. Han var icke den som sparade på sin konst
— han kastade bort både den och sitt anseende och sig
själv för glädjen i ett muntert lag. Sedan kom grämelse
och ånger och förkastelse från allt anständigt folk. Men
alltid fanns det någon som icke räknade så noga med
den älskvärde och obetänksamme spelmannen, utan bad
honom ”välkommen hem till sig”. Och så gör hela den
anglosaxiska världen än i dag, ehuru dess moralister söka
lägga band på sin medkänsla för att icke släppa något
efter på budorden. Det är rätt komiskt att se de
varningar några av hans levnadstecknare giva sig själva
för att icke låta bedåra sig.
I en annan visa får en ung tös giftermålsförslag från
en främmande man. ”Jag är min moders enda barn, och
jag är blyg bland främmat folk, ser herrn — jag är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
