Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindbergs lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS LYRIK.
Strindberg har icke skrivit mycket lyrisk vers
åtminstone i jämförelse med hans övriga vidlyftiga produktion.
Men hans temperament är till sitt innersta väsen lyriskt,
för så vitt man med lyriskt temperament menar ett
temperament med förmåga att känna starkt, djupt och
innerligt.
Hela hans diktning är utom allt annat och isynnerhet
— liksom Byrons och Goethes i hans yppersta verk —
en ”lidelsens poesi”, i vilken det personligt upplevda,
personligt kända och eftersträvade spelar huvudrollen.
Överallt i hans skrifter förnimmer man makten av ett
energiskt jag, som älskar och hatar, trotsar, sörjer och
hoppas. I själva verket lär väl ingen dram eller roman
av högt värde kunna undvara denna infusion av
personlig lidelse. De diktade gestalterna förbliva döddansande
marionetter, tills ett jag inblåser sin levande ande i deras
näsa. Den utompersonliga verkligheten kan ingen
författare återgiva annat än fotografiskt, men om han är en
rik personlighet kan han meddela något av sitt eget liv
även åt de med honom själv mest olikartade karaktärer
han skildrar. Också känner man alltid den värmande
fläkten av den personliga lidelsen även hos Shakespeare
och Ibsen, vilka ju oftast omtalas såsom strängt objek-
10. — F r ö di n g, Skrifter. V.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
