Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter (Verner von Heidenstam)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt på de saligas ängar
vita jungfrur mig förde.
Dansande foten berörde
knappast tuvornas strå.
Giga, cymbaler och strängar
ljödo i skymningens blå.
Ack, som ett hjärta längtar
hem till sin moders hus,
allt vad vi samlat trängtar
att försjunka begravet
djupt i det kaos, där färgen
klarnar till solars ljus.
Vi bli stormen på havet.
Vi bli stjärnan på bergen.
Man måste söka hos Shelley och hos Stagnelius för
att få något motstycke av mild och själfullt vemodig
naturmystik, men den ädla ljusdagern från det av
skalden älskade Hellas, vilket besvarat hans kärlek genom
att giva honom sin djupa innerliga skönhetsande, är
något vari Heidenstam skiljer sig från dem och
överträffar dem — ingen har diktat den så äkta över
landskap och människor och ingen har förmått giva den en
sådan dragande och förtrollande makt. Outsägligt vemod
och halvt smärtsam, halvt lycklig längtan äro de känslor
som gripa en vid läsningen och de kunna bäst uttryckas
i den tiggande backusprästens trånadsrop i dikten:
Leva, famnande rika,
varma, välsignade ord!
Än medan smärtorna skrika,
sjunges för örat du lika,
sjunges av svenner som spika
kistan där hjärtat blir jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
