Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 8 —
stämma öfverens med hans i öfrigt glada yttre.
Ty lille Bobs ögon voro sorgmodiga. Men det
var mycket sällan, som någon lade märke till
hans ögon. Dels tycka människor föga om att
se, hvad som kan störa deras nöje. Dels kröpo
de sorgmodiga ögonen alltid långt in i hufvudet
på Bob, när han skrattade. Och detta skedde,
som vi redan kunna fatta, ganska ofta.
Lille Bob talade icke alltid så mycket, men
han såg så glad ut, att hans glädje smittade, och
han sjöng visor, såsom ingen annan kunde det.
Han sjöng gamla visor och nya visor, och alla
visor han sjöng, blefvo nya, när han sjöng dem.
Bob lade in hela sin oskyldiga själ i sina’ visor,
och alla trumpna, kallhjärtade, tomma och torra
människor blefvo glada som barn, när de hörde
honom sjunga.
Om Bob öfverhufvud förstått sig på att
draga fördel af andra människor, skulle han ha
haft en guldgrufva i sina visor. De skulle ha
öppnat för honom en lätt och lysande framtid,
och rika och inflytelserika mäns dörrar skulle
ha stått honom lika öppna som vänners hjärtan.
Men lille Bob hade i stället en egenhet, hvilken
aldrig lämnade honom. Han kunde icke vara
sig själf annat än i kretsen af goda vänner, och
det behöfdes bara, att en enda person kom till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
