Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 46
Robert Flodin stannade i sin gång, och
hans ansikte blef ljust och drömmande.
»Jag kan inte säga dig något särskildt»,
blef svaret. »Det har kommit af sig själft. Har
du aldrig känt det? Ibland kan man känna det,
som om allting domnade till ro inom en. En
stor, stilla harmoni, som man tycker omfattar
en själf och hela världen.»
Bobs ögon fuktades, och stämman hotade
att slå öfver. Det hände honom för öfrigt ofta,
när han kände sitt blod svalla af rörelse. Och
han började tala. Han genomgick hela sin ung-
dom, hur han städse känt sig så liten och obe-
tydlig och bara gått och undrat öfver, hvad
som skulle vara meningen med en så föga
anmärkningsvärd tillvaro som att äta, sofva, läsa
och till sist på sin höjd få lof att ordna böcker
på biblioteket. Han berättade om, hur besyn-
nerligt det var, att han haft så svårt för att
finna vänner, sedan han en gång lämnat Upsala.
»Tänk dig», sade han. »Jag hade inte en
gång några kärleksäfventyr, icke den minsta
lilla historia, som gaf färg åt mitt lif. Ar det
inte underligt? Jag räknar inte förbindelserna
på timma, dessa förbindelser, hvilka jag ändå
kanske tog allvarligare, än hvad de förtjänade.
Och så har allting det andra kommit. Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
