Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 —
ett behof att säga till alla människor, att jag är
lycklig. Jag vet ingenting i världen, som jag
skulle kunna säga, att jag riktigt önskar mig,
mera än det jag har.»
Gösta Wickner satt och hörde på vännens
ord, och nu som så ofta förr erfor han en säll-
sam blandning af njutning och förvåning öfver,
att en man verkligen var i stånd att känna så
enkelt och till på köpet tala om det. Han
tänkte på sitt eget lif, sina egna planer, och
hur mycket han önskade sig.
»Ar du verkligen säker på, att du ingenting
önskar dig?» sade han till sist.
Måhända låg det någon bitterhet i den ton,
hvarmed han uttalade dessa ord. Möjligt är
också, att Robert Flodin nu liksom ofta eljest
hörde och såg med fantasien, och att den andre
ej menade annat än att uttala en vanlig reflexion,
som föll sig naturlig i sammanhanget. Visst är
emellertid, att dessa ord i ett ögonblick kommo
honom att glömma sig själf och hela sin lycka.
I ett nu kom han i stället att tänka på vännen.
Hela dennes lif stod för honom som den skar-
paste kontrast till hans eget. Ungkarlslifvets
ensamhet, måltiderna på restaurant, den tomma
lägenheten, där ingen väntade — hela detta lif,
hvilket Robert Flodin knappast kunde tänka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
