Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelade hjälterollen. Han skulle se hennes ögon
lysa af beundran, höra henne andas kort af
häpnad, känna hennes sympati som en varm
våg välla fram öfver hela den djärfva lyckodröm,
hvilken han dolt så väl, att han med säkerhet
visste sig hafva ingen förtrogen.
Ett ögonblick frestade honom denna tanke
så starkt, att han nästan var på väg att tala.
Men i sista minuten hejdade han sig. Med en
släng af vidskeplighet i tankegången, hvilken
icke är ovanlig hos förståndsbehärskade fantasi-
människor, fick Gösta Wickner en plötslig känsla
af, att ett sådant förtroende, endast genom att
det gafs, skulle kunna vålla honom olycka. Han
behärskade sig med ett leende, hvilket han vände
utåt som en framsträckt sköld, och det enda,
han icke kunde betvinga, var en underström af
jubel i stämman, när han svarade:
»Man blir alltid en smula föryngrad om
vårarna. Om ni kunde se er i spegeln, skulle
ni se detsamma på er själf.»
Fru Anna log. Och en stund senare skil-
des de.
Men när fru Anna redan hade sagt adjö,
vände hon sig om och ropade Gösta Wickner
tillbaka. Han närmade sig henne å nyo, och
bådas ögon möttes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
