Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82
att du och jag gent emot hvarandra spela nu
som kanske alltid en alldeles motsatt rol?
När jag första gången träffade dig, Anna,
då var jag visserligen icke den man, som du
i ditt bref velat göra mig till. Jag var sä liten
i mina egna tankar, jag var så svag inför mig
själf, och jag hoppades så oändligt litet. Jag
tillhörde den generation, i hvilkens öron man
ständigt sjungit, att lifvet har föga värde, och
att misstron till lifvet är den enda basis, på
hvilken en människa kan bygga. Kan man
tänka sig något sämre? Är det möjligt att
uppfinna något, som skapar en svagare släkt?
För mig passade icke denna sång, ty jag saknade
själfförtroendet, och jag saknade tron. Men
denna sång stannade kvar i mina öron, och
den förgiftade mig. Den väckte grubbel och
tankesjuka inom mig. Den gjorde mig till en
ensam människa, hvilken i ensamheten gick och
var rädd för själfva lifvet.
Men det fanns också en annan beståndsdel
i det blod, som flöt i mina ådror. Och denna
dref mitt hjärta att slå högt af längtan efter
glädje, lycka och kärlek till lifvet. När jag
icke var ensam och i några få stora högtids-
stunder också då, kunde detta andra blod inom
mig vinna seger öfver det sjuka, och då jublade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
