Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Midt i sin sorg glömde hon intet, som barnet
kunde behöfVa. Tyst gick hon genom rummet,
och af hennes händer skulle han mottaga läke-
medel, föda och vård. Och under allt detta
skulle allt, som varit, försvinna. Georg skulle
icke minnas kanhända, men ändå känna, att
när han var liten, var det på hennes arm han
satt. Det var från hennes mun, han hörde joll-
rande ord, i hennes knä, han suttit och gråtit.
Hennes närvaro skulle skänka honom ro, och
han skulle glömma allt för att luta sig mot
henne enligt den stora naturens lag, som säger,
att behofvet skapar kärleken.
Detta tänkte Bob, och han hade ingen ro.
Han måste gå in tillbaka, dit där gossen låg,
icke därför att han hoppades något för egen
del, utan därför, att han ville se, att han hade
rätt, och att hans lidande var större nu, än
människor kunna bära.
Bob gick in genom dörren, och på hans
plats satt hon, som en gång varit hans hustru.
Hon satt stilla och såg mot bädden, och hon
vände sig icke om, när hon hörde dörren öpp-
nas. Förbi hennes skuldra kunde Bob se, att
Georg låg med ögonen slutna, och hade lagt
sin hand i moderns. Hans ansikte var genom-
skinligt och blekt. Men på kinderna syntes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
