Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 239 —
Anna lyssnade på dessa ord, och hon
tyckte, att det fanns ingen mening i dem.
Gösta kände, att det fanns motstånd i hennes tyst-
nad, och hans instinkt bjöd honom att lämna
henne i ro. Han sade, att han ville gå in till
sig en stund, och att det var bäst, att hon
fick vara ensam. Anna hörde på honom, som
om hon hade förstått, men när han skulle gå,
sträckte hon båda sina händer emot honom
och sade:
»Har du då ingenting att säga mig?»
Då trodde Gösta Wickner, att ögonblicket
var kommet för honom att tala. Han satte
sig åter ned bredvid Anna och grep hennes
hand.
»Tro mig, Anna», sade han. »När du öfver-
vunnit din sorg, kan detta blifva en lycka för
oss båda.»
Anna drog till sig sin hand och såg på
honom med förfäran.
»En lycka?» upprepade hon.
Gösta Wickner mötte hennes blick, men
han missförstod dess uttryck.
»Du kan inte känna det så nu», sade han.
»Men en gång skall du förstå mig.»
Detta var ingalunda sagdt i en ond afsikt.
Det var sagdt för att visa möjligheten af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
