Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 240 —
tröst, och det sades i en lugn, vänlig ton, sådan
som en äldre plägar använda mot ett sjukt
och öfverretadt barn.
Men på Anna verkade allt detta som en
oerhörd grymhet. Hon hade velat, att han
skulle sluta henne i sina armar, dela hennes
sorg, torka hennes tårar, medan han lät sina
egna rinna, känna med henne, gå upp i det
lidande, som endast en moder kan känna.
Intet af allt detta mötte henne. Hvad hon fick,
var ett ord, som skulle trösta henne, när hon
ingenting annat behöfde än att känna sig otröst-
lig, helt fa gråta ut. Och hon greps af en
isande likgiltighet, i hvilken den känsla af
rädsla, som alltid eljest grep henne inför Gösta,
drunknade. Hon reste sig upp och frampressade
blott dessa ord:
»För dig är det naturligtvis en lycka att
blifva kvitt hvarje påminnelse om det som
varit. »
Gösta YVickner stod midt emot henne, och
hans ansikte var blekt. Ådrorna svällde i hans
panna, och det kom i hans ansikte ett uttryck
af obehärskadt raseri, som på ett besynnerligt
sätt svor mot mannens hela yttre och väsen.
»Fordrar du kanske, att jag skall sörja
honom?» sade han hårdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
