Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251 —
ändå förstår jag honom inte. Han förstår icke
häller oss, men han gör oss mera ondt, än det
är möjligt för någon att göra honom. Han har
sin kyla, som skyddar honom, och genom den är
han stark. Jag tror på sista tiden, att det finns
två slags människor, hvilka äro åtskilda som
genom en mur, hvilken ingen kan komma
öfver. »
Hon teg, och Bob satt och tänkte öfver,
hur underligt det var, att Anna här satt och
talade just samma tankar, hvilka förföljt honom
själf under hela lifvet, och som han känt sig
lycklig att vara kvitt. Men han afbröt henne
icke. Han erfor en egendomlig tillfredsställelse
vid att höra Anna uttala dessa tankar just nu,
när hennes eget lidande blifvit henne öfvermäk-
tigt. Det var, som om hon gaf honom själt
rätt på den punkt, där han gifvit sig orätt, och
det kom för Bob som en lättnad, hvilken han
på något sätt fann sig hafva att fordra.
Anna fortsatte:
»Jag har tänkt så mycket dessa dagar, och
jag tror, att när två människor älska hvarandra,
är det alltid den ene, som tager, och den andre,
som ger, Bob. Och mellan dig och mig var
det alltid du, som gaf. Jag förstod det icke då.
Men jag tror, att jag fått lära det nu. Ty mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
