Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 255 —
»Det heter ju, att intet är nytt under solen»,
genmälde Anna.
»Ja», svarade Bob. »Men man kan också
säga, att det sker endast nytt. Jag vet icke,
hvilket som är det rättaste.»
Som alla människor, hvilka bäras af en stor
känsla och på samma gång grubblat mycket,
fann Bob, att ingen människas öde liknade hans.
Och när han var ensam, kunde denna känsla
fylla honom med en onämnbar styrka.
Under dessa dagar såg Bob sitt lif som
samladt i en enda brännpunkt, i hvilken ljuset var
dämpadt, så att han tyckte sig kunna skåda in
däri utan att blinka. Han hade trott sig kunna
hata, och han hade arbetat på att göra sig hård.
Han hade stängt alla goda och varma tankar
ute från sitt hjärta, och han hade försökt att
göra sig själf sådan, som han inbillade sig, att
alla andra människor voro utom han. Och hur
hade det gått? Hatet hade smält inför en makt,
som är större än både kärlek och hat. Döden
hade kommit och tagit hans käraste på jorden,
och inför dess allmakt blef hans eget öde litet.
Hans hårdhet hade mjuknat af sig själf. Ty den
var endast påtagen för att skydda honom själf mot
att förintas af sin egen vekhet. Och han, som
en gång velat förbanna det band, som oupp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
