Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hördes ute i den tilltrampade snön, och Gustaf
trädde in.
— Hvar är Johanna? sade Katrina.
Sonen dröjde en stund med svaret.
— Hon kommer nog snart, svarade han.
Hans röst lät litet osäkert, och sedan han
hälsat, slog han sig ner.
— Det är så, att jag har litet att tala vid far
om, började han slutligen.
Sven Ersson nickade och vände sig litet om,
så att lågan från spiseln lyste på hans gråa hår,
som i eldskenet blef nästan hvitt. Han såg på sonen,
som satt där orolig och röd i ansigtet, sökande efter
orden.
— Jag hade tänkt, att det vore bäst, om jag
kunde komma bort på en tid, började sonen.
— Bort, sade gubben, hvart då?
— I ska’ inte bli rädd, far, fortfor Gustaf
lugnare. För jag kommer nog igen. Men jag vill till
Amerika.
Sven Ersson sjönk ihop, en trötthet, som han
inte orkade kämpa emot, kom öfver honom. Han
gjorde en rörelse med händerna, som om han
fruktat att falla från stolen, höjde så hufvudet och såg
åter på sonen.
— Har du det inte bra här? sade han.
— En kan ha’ det bättre, menade Gustaf.
Men när han blef varse, hur fadern såg ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
