Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade han inte mer om det. I stället började han
.förklara, hur han hade tänkt sig framtiden. Han skulle
resa på våren, vara borta ett par år, högst tre,
sedan skulle han komma igen, och då skulle han ha’
förtjänt, så att han kunde lösa ut systrarna och en
gång taga gården efter fadern.
Gustaf talade så länge, att han glömde allt
omkring sig, såg ingenting, hörde intet, förrän han
spratt opp vid, att dörren öppnades och Johanna
kom in.
— Jässes, Gustaf, du ta’r lifvct af far, skrek
flickan och sprang fram till den gamle.
När Gustaf började att tala, satte sig Katrina
ner och gömde ansigtet i sitt förkläde. Hon grät,
utan att höra på, ty hon förstod på förhand, hur
allt skulle komma. Slaget var så oförberedt, så nytt,
att modern bara grät under känslan af den tunga
tid, som skulle följa. Inte häller hon hade sett på
Sven Ersson. Med slutna ögon satt han hopsjunken
på stolen och talade icke.
— Jag sa’ dig ju det. Han bryr sig inte om
någon annan än dig, sade Johanna. Och det låg
bitterhet i hennes röst. De hjälptes åt att föra
gubben i säng, och det föll en tyngd öfver allas sinnen,
som när en stor olycka inträffat.
Det hade aldrig fallit Gustaf in, att fadern
skulle kunna ta’ det så hårdt, och det rörde honom.
Men med ungdomens lust att lefva sitt eget lif kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
