Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland låg hon också till sängs och ville inte
stiga upp. Hon kunde ligga till sängs i flere dagar
och grät oupphörligt, ville inte äta, föll af och blef
blek. När Olof Larsson frågade henne, hur det
var fatt, sade hon, att det visste hon inte. Hon
var visst sjuk. Och hennes sinlighet var så
krampaktig, att Olof Larsson skämdes för sig själf vid minnet.
Under uppväxtåren sprungo de älsta pojkarna
halfvilda omkring och gjorde alt slags ofog, kastade
sten på dem, som foro förbi, slogos med hvarandra,
stulo i huset och pinade djur, när de kunde komma
åt. Fadern försökte ofta att aga dem, men modern
lade sig altid emellan. När hon hade sina onda
dagar, skrattade hon, som om hon varit sinnessjuk
åt alt, hvad de togo sig till, kokade kaffe åt dem,
och ibland gaf hon dem bränvin. Pojkarna hyllade
sig till modern, och mellan dem och henne
utvecklade sig ett tyst förbund, i hvilket de höllo ihop
mot fadern. Så gingo årena, och Olof Larsson hade
för mycket att göra med att sköta gården, för att
han skulle få tid att ta’ i tu med, livad som
försiggick i hans hus. Han förstod det inte, och han
skämdes att tala därom med andra. Många hade
han häller inte att tala med. Ty Olof Larssons
hus hade med tiden fatt dåligt rykte i orten. Själf
hade han ett godt namn om sig bland alla. Men
alt som hustruns lif blef mera kändt, började hans
gamla bekanta liksom att hålla sig undan ifrån honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
