Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utmed denna sjöbod lade de liket i sjön. De
togo bort täckena, och barhufvad, klädd i sin
vanliga drägt, hvilade Olof Larssons misshandlade kropp
i den lösa snön, hvilken som en kali, hvit våg
sjönk undan för tyngden. Med ett bräde ur vagnen
öste Erland snö öfver den döde, och sedan de, så
godt sig göra lät, utplånat spåren, körde de åter
ut på sjön för att i förbifarten inlämna posten vid
Stora Rör.
När de åkt en stund, märkte de, att Karl
Axelsson var borta. De höllo inne hästarna och ropade.
Men intet svar kom, och i dimman var hvarje
letande fruktlöst. Den lättnad, som de känt elter den
dödes undanskaffande, försvann, och åter smög sig
förskräckelsen öfver de båda männen, hvilka åkte
ensamma i de tomma skrindorna.
Karl Axelsson hade hoppat af den bakersta
slädan, så fort de åter kommit i gång. De löften,
han fått om penningar och säd, hade icke förmått
lugna honom. Bränvinct hade under denna
förfärliga natt dunstat bort, och de scener, han upplefvat,
spökade nu skarpt och skrämmande i hans svaga
tankar. Hela tiden hade han tänkt att hoppa af
för att blifva kvitt dessa män, hvilka ledt honom
som ett viljelöst djur. Men lydig som alltid, hade
han följt dem, till dess att kroppen var gömd. Då
klack det till i honom som ett plötsligt beslut, och
utan att låtsa om det för någon, gled han sakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
