Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned utmed slädans kant och försvann i mörkret.
Angern grep honom, och med grofva, ovana fingrar
strök han undan de stora tårar, som föllo utför hans
orena kinder. Han gick upp i land, så långt borta
från sjöboden som möjligt, och med ängsliga steg
gick han vägen, som ledde till stugan, där han bodde.
Hustrun var väl rädd, att det hade händt något,
tänkte han, och livad hon och barnen hade att äta,
visste han inte. Men han kände på femtiöringen,
som låg kvar i fickan. Den var ett försvar för
honom, tyckte han, och hardt nära en tröst.
Erland och Jon Persson .körde vilse i tjockan.
I två timmar foro de i ring ute på den vida isen.
Deras lemmar värkte af trötthet, hästarna drupo af
svett, och rundt omkring dem växte mörkret,
hopande sig öfver dem, som om det velat behålla dem
för evigt, liksom osaliga andar, irrande omkring på
denna oändliga slätt af snö.
Jon Persson trodde, att den döde förgjort dem.
På fullt allvar framkastade han denna tanke, och
Erland sade emot honom. Men inom sig trodde
han detsamma, och sägnerna om onda andar, som
fara i luften, kommo på deras läppar och uttalades
i hårresande fabler, hvilkas källa var deras egen
ångest. Afven dimman, som nyss gifvit dem mod,
blef nu en fiende, värre än någon af de föregående.
Ty den kom, när deras krafter voro uttömda, och
all spänstighet var försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
