Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
— Aldrig.
Det blef en lång tystnad.
— Vore jag bara inte så gammal! sade Ingrid
till sist.
Sönerna skrattade.
— Då skulle vi haller inte ha kunnat hjälpa
till, anmärkte Petter.
— Det är nog sant, medgaf Ingrid.
Hon ville höra detaljer, och dessa tre, som
nu hörde tillsammans, satte sig ner.
Erland berättade. Han var den, som hade
bäst målföre af bröderna. Långsamt och noga
upprepande hvarje detalj, berättade han den hemska
bragden och dess efterspel.
Ingrid hörde noga på. Då och då gjorde hon
en fråga. Hon sporde, om de mötte någon, om
alla spår blifvit utplånade, om någon sett dem, när
de körde hem.
Sedan allt var omtaladt, bad hon sönerna visa
sig stället, där allt hade händt. De följdes åt ned
i ladugården, och här upprepades berättelsen. Så
stod Karl Axelsson, här steg fadern baklänges ut
genom dörren, här föll han för att aldrig resa sig
mera.
Därefter besågos slädan och gården. Ingrid
märkte en stor fläck på brädet i skrindans botten.
Hon nämde ingenting till sönerna därom, men på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
