Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hustrun hade sitt för sig. Han såg henne komma
och gå, hus och hem gick vind för våg, och
ingenting kunde han göra åt det. Sönerna lemnade
honom också ensam. Hvad skulle han ta sig till?
Sällan sade han något. Men om han någon gång
sade ifrån, var det underligt? Hvad hade han annat
gjort? Ingenting.
Erland tänkte och tänkte öfver, hvarför han
hade hatat sin far. I den labyrint af minnen, som
dagligen vaknade inom honom, kunde han ej finna
reda. Så länge han kunde minnas tillbaka, hade
han hatat fadern. Men hvarifrån kunde detta hat
ha kommit? Eller när Olof Larsson inte var hans far,
kunde det vara möjligt, att han — sonen — haft
som en känsla af detta och därför hatat honom?
Erland försjönk i grubbel. Allt mer och mer
började han tänka högt om fadern, samtidigt med
att han föraktade sina medhjälpare och sig själf.
Och en tyst ovilja vaknade inom honom mot denna
mor, som födt honom i liderlighet endast för att få
locka honom till ett brott, som skulle förderfva hela
hans lif.
Den svarta handen förföljde honom beständigt.
Gick han ensam på gården, eller satt han i stugan
tillsammans med de öfriga, kunde han plötsligt vända
sig om och stirra bakom sig med en blick, hvilken
tycktes skåda andar från afgrunden. Han vred sig
oroligt i sömnen, utstötte djupa suckar och vaknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
