Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade han inte kunnat vinka mig. Ibland är handen
svart, och ibland är han hvit. Hvarför är han det?
Han tystnade och såg länge framför sig.
Slutligen såg han opp, hans ögon mätte moderns hela
eestalt, som orörd af år och sinnesrörelser ännu hade
kvar något af ungdomens mjukhet, och hans
blick-stannade på hennes ansigte, som var brynt af väder
och vind, men friskt och utan rynkor.
— Är du aldrig rädd? sade han.
— Jag?! svarade Ingrid och rätade opp sig.
Inte nu. När han lefde, var jag det. Men inte nu
längre.
Erland fortfor med låg röst:
— Och ändå vet jag, att han inte var min far.
Det flög ett leende öfver Ingrids ansigte, ett
elakt, hånfullt leende, och ett begär att straffa
sonen bröt fram, ett ondskefullt hätskt begär att än
en gång låta honom känna sin makt. Hon lade
handen på hans axel och tvang honom att se sig i
ansigtet.
— Jag ljög den gången, när jag svor på, att
du inte var hans son, sade hon.
Erland rusade opp. Ådrorna svälde i hans
panna, och ansigtet blef blodrödt.
—• Du ljuger, skrek han. Du ljuger som en
djäfvel. Du ljög då, eller du ljuger nu. Säg, att
det är en lögn.
Ingrid gick ett steg baklänges. Nu hade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
