Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingrid hade blifvit gammal, håret var grått, och
det förr så friska ansigtet var fullt med rynkor.
Munnen hade sjunkit ihop och fatt ett drag af
inbiten hätskhet, som gaf hennes ansigte ett bittert
och på samma gång farligt utseende. Hon såg trött
ut, och ögonen voro glanslösa.
När hon någon gång talade med en eller annan,
beklagade hon sig aldrig. Tyst och krökt, gick hon
sin väg för sig själf, begärde aldrig hjälp och gaf
aldrig. Endast när hon gick förbi någon gammal
bekant, kunde ögonen ibland skjuta en hvass blick
åt sidan, hvilken fylde den mötande med skrämsel.
Om vintern låg snön i hela dagar kvar öfver hennes
förstugutrappa och högt uppåt fönsterna. Hade icke
röken sakta ringlat upp öfver skorstenen, skulle man
hafva trott, att hon låg död derinne.
I själfva verket var Ingrid död. Hennes brott
hade omgärdat henne med en mur af enslighet,
hvilken afskar möjligheten för hvarje mänsklig känslas
uppvaknande. Denna ensamhet, i hvilken hon lefde,
berodde icke på, att andra drogo sig undan för
henne. Hade hvarje famn stått henne öppen, skulle
hon ändå ha dragit sig undan i sin ensamhet,
ungefär som ett elakt djur, hvilket stumt gnages af sin
egen ondska. Troligen led hon ej af sin ställning.
Människor af hennes art känna ej på samma sätt
som andra. Säkert är, att tukthuset ej hade
förbättrat henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
