Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
titta på den. Han stod stilla på en fläck och
rullade snuset mellan tänderna, och han bara svor för
sig själf, svor så ogudaktigt, att om någon kunnat
höra honom, skulle de ha’ trott, att gamle Anders
Sjögren på gamla dar förlorat förståndet.
Men när han trodde, att ingen kunde se honom,
tog Anders hustrun med sig, för att hon också skulle
fa beundra nyheten. De båda gamla stodo ensamma
inne i lidret och undrade öfver alla galenskaper, som
folk kan hitta på.
— Ser du, en så’n satan, sade Anders.
— Ja, säg det, tyckte Greta.
— Och den där tror de ska’ gå, fortsatte
Anders och spottade. Först far de ingen häst att dra n.
För tänk ett sån t himmelens rammel det skall bli’,
när åbäket kommer i gång. Hästen blir ju vettskrämd
bara af att titta på’n. Och så går han inte.
Uddarna slår emot hvarandra eller går i marken och
slår sönder sig, eller också går de inte alls, och
det blir ett förbannadt elände utaf alltihop.
— Ja, men om den nu går ändå, sade gumman.
— Det gör han aldrig, svarade Anders. De
far ta’ fram lien igen. De ska ge sig faen på, att
de får ta’ fram lien.
Och Greta blef öfvertygad. De båda gamla
stodo och skakade sina hufvuden vid tanken på
tidens nyheter och gingo in för att gräma sig öfver
ensamheten och den långa vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
