Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer. Då spratt hon plötsligt opp. Som i en
dröm hade hon tyckt, att någon tilltalade henne,
och när hon såg opp, stod rike Måns Bengtsson
framför henne, bred och dryg, med händerna i
fickorna.
— Hör du inte, när en talar till dig? sade han.
Greta steg opp och torkade, så godt hon kunde,
sina våta kinder.
— Hvad tjuter du för? sade bonden, när den
gamla ingenting svarade.
— Jag tycker, det är så sorgligt allting, sade
Greta, och det var inte långt borta, att hon börjat
gråta på nytt.
— Hm. Ja. Det kan så tyckas ibland,
menade Måns Bengtsson. Nu får du emellertid vara
hos mig, till dess du knallar dig undan.
— Det dröjer väl ändå inte så länge, tillade
han. Och därmed gick Måns Bengtsson, sedan han
sagt till, att han skulle komma åter dagen därpå. —
Det kom nya människor till gården, en torpare,
som tagit gården på arrende af storbonden. De
nya människorna hade nya vanor, och allt blef
främmande för Greta. Visserligen hade hon ingen,
som längre bodde hos henne inne i stugan. Men
det blef inte bättre för det. Hon tyckte, att hon
var i vägen för alla människor, och hon bad gud
hvar kväll att få dö. I tjugu år hade hon lefvat,
sedan hon kom på undantag, och det var ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
