Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underligt, att vår herre, som var så god, inte kunde låta
en gammal människa dö, när hon inte var till glädje
för någon, utan bara gick i vägen och var till
hinders. Men vår herre hade kanske sin mening med
det, tänkte gamla Greta. Åtminstone hade presten
en gång sagt så åt henne, och han borde väl
veta det.
En natt drömde mor Greta, att hon såg döden.
Han kom som ett stort benrangel och klef rätt in
genom fönstret. Ur hans ögon glödde eldkol, och
han höjde sin lie mot sängen, där hon låg. Men
då bad mor Greta i drömmen så vackert för sig,
att hon skulle få lefva, och när hon vaknade,
tackade hon gud för att det hade varit en dröm.
Men med alla dessa nya människor kunde Greta
aldrig riktigt komma till rätta, och som hon förut
fruktat för sina barn, så började hon nu vara rädd
för dem. Måns Bengtsson hade ställt så till, att det
var arrendatorn, som skulle svara för undantaget,
och mor Greta såg, att denne icke betraktade henne
med blida ögon. Hon låg honom till last, alla
människor låg hon till last.
En dag var ingen mer än arrendatorn hemma.
Han höll på med att laga taket, och han hade bedt
gamla Greta att komma in i stugan och göra opp eld
i spiseln, till dess att hans hustru skulle komma hem.
Mor Greta gick därinne och pysslade vid
spiseln, när hon hörde Eriksson ropa på henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
