Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
— Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där
veta vi ju, att allt står som det stått, sade jag.
Men Elsa skakade blott på hufvudet, och i
det hon plötsligt reste sig upp, sade hon:
— Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.
Och utan att afvakta mitt svar gick hon
före mig. Det var, som om hennes förra
liflighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu
skakat af sig hela tyngden af andras lidanden och
andras sorger, allt detta som skymde våra
minnens iland och hela denna underliga dag förföljt
oss med all lifvets ve och elände. Hon förde
mig rätt in i skogen på en smal väg, där
granarna slogo sina grenar samman öfver våra
hufvuden. Stigen var mjuk:och lätt att gå. Rundt
omkring oss dallrade solskenet öfver fuktig mossa
och ett perspektiv af stammar och barr. Stigen
ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant
klippa skar den in i skogen, och vid stranden
glesnade träden, släppande fram solljuset, som
föll öfver en öppen, svagt grönskande glänta.
Här stannade också Elsa och började leta
i trädens stammar. Och när jag såg henne söka,
då vaknade också inom mig ett minne, som
länge slumrat, som jag under elfva år knappast
kommit att erinra mig.
Det var en afion, när vi ännu bodde kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
