Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104 —
kraft. Hon hade blifvit hvit och hennes kinder
hade magrat. Händerna voro vaxgula, och hon
gick i ångest framför mig.
Då bad hon mig första gången att få dö.
För första gången talade hon om allt detta, som
hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in
på henne för att få veta, och som hon aldrig
annat än med antydningar låtit gå öfver sina
läppar.
— Sedan jag var mycket ung, sade hon,
långt innan du och jag lärt känna hvarandra,
har det varit mig så naturligt att tänka på, att
jag aldrig skulle få lefva länge. Så fann jag
dig, och då glömde jag alltsammans. Ty du har
gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig
lyckligare, än jag någonsin kunnat göra dig. Du
har gifvit mig mina tre gossar, mina två stora
gossar och lille Sven. Och hvad kan jag vara
för dem, för dig och för er alla? Jag är ju så sjuk
och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma mig,
Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig,
därför att du håller af mig, fast jag alltid varit
klen och svag och aldrig varit till nytta för
någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du
skall finna en annan, som hjälper dig med
barnen.
Och åter bad hon mig att få dö, bad att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
