Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
lefva i ro de få veckor, som stodo henne åter.
Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men
hon var nöjd att få gå bort, och hon ville blott
få lefva med sin plågor, så länge att hon hann
bereda barnen på det, som måste komma, och
säga farväl.
Så plötsligt hade allt detta kommit öfver
mig, att jag icke ens kunde reda mina tankar,
ännu mindre fann ord att svara. Jag kände
dunkelt, att jag genom att här ingripa kastade
mig in i en kamp, som gick utom och öfver,
hvad människor i allmänhet äro dömda att
upplefva. Jag kände den skygghet, jag alltid erfarit,
när det gällt att röra vid något, som varit en annan
människas innersta och mest oåtkomliga
egendom. Och om något är, hvad ingen annan
än en människa själf kan bestämma, så är det
väl, om hon skall böja sig under en säker död
eller upptaga en svår kamp för att måhända
vinna lifvet. Som jag såg min hustru framför
mig, föreföll hon mig så nära och dock så
fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och
så allvarligt menad, att jag icke hade mod att
bedja henne vända åter till lifvet för min skull.
Ty för henne gällde det hvarken mer eller
mindre. Och med förundran märkte jag, att hon
kunde lämna allt hvad hon älskade, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
