Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 —
stund, som måste komma, och sist skulle döden
slita sönder allt det, för hvilket jag lefvat.
Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag
vet blott, att det blef skumt omkring mig, och
att jag spratt till vid att känna min hustru, som
låg på knä framför mig och lutade sitt hufvud
mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att
jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn,
när hon sade:
Jag vill lefva för dig, Georg, för Sven
och våra stora gossar.
Jag kände hennes röst, när den blef så djup
och varm, som om allt annat än hennes kärlek
tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes
beslut nu var oryggligt, att hon åter tillhörde
oss alla, eller ville göra det, och en varm våg
af tacksamhet mot henne och hela lifvet
strömmade igenom mig. Det dröjde länge, innan vi
ändrade ställning, men när vi gjorde det, reste
hon sig upp och tände alla lampor som till fest.
Så kallade hon in barnen, och de kommo
alla, tysta och undrande, och vi behöfde
ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått,
hvar och en på sitt sätt, de hade talat med
hvarandra, som vi stora hade talat för oss, och
de visste, att mammas lif stod på spel, men att
hon vågade det för att få lefva för dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
