Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 106 —
hon var beredd. Men på samma gång kände jag
med förtviflans styrka, att jag kunde inte mista
henne. Jag kunde det icke. Och i min förtviflan
gripande efter det enda, som föll mig in, sade
jag blott:
— Men Sven, kan du lämna Sven?
Hon ryckte till som för ett dråpslag, och
hon vred sina händer i förtviflan.
— Nej, nej! Jag kan inte.
Hon vacklade bort mot sängkammardörren
och bad mig blott att få vara ensam. Jag såg
henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar,
där jag satt, och tyckte, att allt hvad jag lefvat
med henne, var borta och dödt, och att hon
nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde
hon det icke, så var det icke för min skull, utan
för den lilles skull med det gyllene håret och
de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel,
som kommit och kedjat henne fast vid lifvet.
Jag. förstod allt detta, men det sårade mig icke.
Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam
kunde hålla henne kvar. Jag böjde mitt hufvud
och grät, grät för första gången öfver mig själf
och mitt eget lif. Och jag väntade ingenting,
trodde icke på något annat, än att nu skulle
dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
