Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 114 —
Så gick hon en afton med mig genom den
långa gången, där vi ingen mötte och där vi
därför gingo helst. Rundt om oss blommade
syrenerna och fyllde luften med sin doft, och
på den bleka, ljusa junihimmeln satt halfmånen
utan att kasta något ljus, endast simmande i det
blåa, som hvälfde sig gränslöst vidt, där slätten
tog vid, och hvarifrån bleka stjärnor liksom
försökte att tindra, utan att kunna bryta fram
genom nattens dager.
När jag tänker på denna tid och allt som
sedan följde, måste jag med förvåning minnas
vår spänstighet. Som om endast ett strömoln
kommit på vår himmel och blåst bort, så gingo
vi här lyckliga hvarje afton, och det fanns icke
ett stänk af vemod i våra samtal. Allting, som
varit, låg begrafvet bakom oss. Det var väl icke
den sorglösa lyckan med ungdomens opröfvade
blinda tillit till sig själf. Det var något vida
mer. Det var denna lugna, tysta harmoni, som
kommer mellan människor, hvilka lidit
tillsammans och öfvervunnit, en lycka, som ingenting
kan grumla och ingenting förstöra, därför att
den vuxit sig oupplösligt samman innerst inne
i två människors hela väsen. Vi visste under
denna tid, att vi ingenting önskade, ingenting
begärde, utom det som vi redan ägde. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
