Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 128 —
många år har jag sett hafvet för mig, så som
jag såg det då. Jag har sett det med skyhöga
vågor, förstorade till det otänkbara genom
barnets fantasi. Jag har sett tången, maneterna och
sjöstjärnorna, hela det rika lifvet på hafvets
botten i grunda vikar och utmed de gråa klipporna.
Jag har sett klippor utan träd resa sig öfver
hafvet, som bröt vid deras fot, och jag har känt
det besynnerliga minnet dyka upp inom mig
af en oerhörd storm, som piskade massor af
sand mot mitt ömtåliga barnansikte.
Det är underligt att man så länge kan gå
och bära på ett dylikt minne, och ännu
underligare, att det kan ha en så underbar makt
öfver ens själ. Ett sådant minne är fylldt af en
sugande längtan, hvilken motsvarar den unga
flickans dröm om riddaren, som en dag skall
luta sig ned mot hennes mun och hviska henne
löften om en lycka, som är öfversvinnelig. Det
liknar hvad ynglingen känner, som hör
framtidens segerlöften sjunga i svallande blod. Ja,
det liknar kanske mest den tysta framtidstro,
som lefver hos den man, i hvilken ynglingen
aldrig dött. Det låg djupt i min själ som
hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag
kunde lyda dess maning.
Men när jag efter många år ändtligen kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
