Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 —
så långt, att jag visste mig få njuta en sommar
vid hafvet, då var det min hustru, som kom mig
att frukta, att hela min glädje skulle gå upp i
rök. Min hustru hade nämligen aldrig sett
västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts
ovilja mot hela resan, och att hon endast gaf
vika, emedan hon förstod, att det ringaste
motstånd skulle göra mig ondt. Detta visste jag
däraf, att hon en gång hade sagt: »Jag kan inte
tänka mig en sommar, när man inte ser några
träd». Och jag förstod mycket väl, att när dessa
ord undföllo henne, yppade hon en motvilja för
hela färden, hvilken satt så djupt, att hon själf
fruktade för att icke kunna öfvervinna den. Då
hon emellertid såg, att jag förstått hennes
motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma
dessa ord. Men de lämnade mig icke, och jag
började känna mig nästan beklämd, när jag
tänkte på mitt efterlängtade haf.
Hela denna historia var för mig hvarken
så obetydlig eller narraktig, som den måhända
kan låta. En verklig glädje kan ingen känna,
om den skall uppblandas med missljud, och det
värsta missljud jag kunde tänka mig var, om
min hustru icke skulle komma att dela min
fröjd. Jag hade ju vant mig vid att aldrig känna
mig ensam, hvarken i glädje eller sorg, och det
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
